Det hände något med rödvinet när ingen riktigt tittade. I tjugo år var riktningen given, mörkare, mognare, mer. Frukten skulle vara kokt, ekfaten nya, alkoholen gärna en bit över fjorton procent, och recensenterna belönade det med poäng som i sin tur belönade producenterna med försäljning. Sedan vände det. Gå in i en vinbar i Stockholm, Göteborg eller Malmö i dag och titta på vad som faktiskt hälls upp i glasen. Det är ljusrött, nästan genomskinligt, och det står gärna en isbunke i närheten.
Den nya lättheten är ingen modenyck, utan en återgång. Pinot noir från svalare lägen har alltid gjorts i den här stilen, spänstig, syrlig, med doft av hallon och undervegetation snarare än sylt. Det som förändrats är att fler druvor och distrikt fått sällskap i kategorin och tas på allvar. Gamay, länge avfärdad som Beaujolais Nouveau-druvan, gör i de tio cru-byarna viner med både djup och lekfullhet, och Morgon eller Fleurie är i dag självklara inslag på seriösa vinlistor. Sicilianska frappato bjuder på jordgubbar och örter med en lätthet som känns nästan provocerande från en så het ö. Och cabernet franc från Loire, i sina lättare tappningar från Chinon och Bourgueil, levererar den där blodiga, örtiga och pepprigt friska stilen som gör en grillad kyckling till en händelse.
Varför sker skiftet just nu? Det enklaste svaret är att maten gick före. Vi äter inte längre söndagsstek med gräddsås varje vecka. Vardagsmaten är grönsaksdriven, syrlig, ofta asiatiskt eller mellanösterninfluerad, och mot den maten står ett vin med sexton procent nyfat och hög alkohol och stampar som en oxe i en glasbutik. Ett lätt rött med frisk syra gör tvärtom samma jobb som ett bra vitt, det rensar gommen, lyfter råvaran och bjuder in till nästa tugga. Lägg till att en generation vindrickare vill kunna dela en flaska en tisdag utan att onsdagen går förlorad, och att lägre alkohol då är ett argument snarare än en brist, så är bilden ganska komplett.
Det finns också ett hantverk bakom lättheten som är värt att förstå. Stilen handlar inte om att skörda omoget eller späda ut, utan om medvetna val i vingård och källare. Tidigare skörd för att bevara syra, ja, men framför allt varsammare extraktion, kortare skaltider, mindre andel ny ek eller ingen alls, och i Beaujolais den klassiska tekniken med hela klasar som jäser inifrån och ger den där omisskännliga körsbärsdoften och det silkiga tuggmotståndet. Att göra ett lätt vin med koncentration i smaken, utan att luta sig mot socker, alkohol och fat, är svårare än att göra ett stort. Det är därför de bästa exemplen imponerar så, de bär mycket smak på en smal rygg.
Mot svensk vardagsmat är stilen dessutom närmast självklar. Stekt strömming med skirat smör, en svamppasta i september, tacofredag, till och med julbordets skinka, allt detta hanterar ett kylt lätt rött bättre än de flesta tunga viner. Det är mat med sälta, syra och fett, och den vill ha ett vin som svarar med friskhet i stället för att lägga sig ovanpå.
Serveringen är halva poängen, och här får man gärna vara lite kättersk. Rumstemperatur är ett begrepp från stenhus utan centralvärme, inte från svenska lägenheter där det är tjugotvå grader inomhus. Ett lätt rött vin mår bäst runt fjorton grader, vilket i praktiken betyder en halvtimme i kylskåpet före servering, eller tio minuter i en isbunke. Kylan stramar upp frukten och får syran att spela. Serverar man samma vin för varmt blir det platt och sladdrigt, och det är oftast där skepsisen mot lätta röda kommer ifrån. Den som en varm julikväll haft en lätt kyld Fleurie till grillat vet att det inte är en kompromiss, det är en uppgradering.
Det betyder inte att de stora vinerna är döda, och det ska sägas innan någon skriver arga insändare. En mogen Barolo eller en klassisk Rioja Gran Reserva hör fortfarande till det finaste som finns i ett glas, och till rätt mat en mörk vinterkväll finns inget bättre. Poängen är att de har förlorat monopolet på att vara seriösa. Tyngd är inte längre samma sak som kvalitet, och koncentration är inte samma sak som ambition. Några av världens mest eftertraktade viner är i dag ljusa, svala och under tretton procent, och prisutvecklingen på god gamay borde få varje beaujolaisskeptiker att tänka om.
För den som vill utforska stilen är tillgången bättre än någonsin. Systembolaget har hängt med hyggligt, framför allt på cru Beaujolais, men de mest spännande flaskorna kommer ofta från små producenter som aldrig når butikshyllan. Där har näthandeln blivit ett viktigt komplement. Hos Bottle Hero Sverige, en danskgrundad marknadsplats som samlar oberoende vinhandlares och importörers sortiment, sätts urvalet samman av handlare och sommelierer, och just de lätta, svalklimatiska stilarna är väl företrädda. Det säger något om var marknaden är på väg när kurerade sortiment viker allt mer plats åt viner som för tio år sedan skulle ha avfärdats som tunna.
Vill man börja i rätt ände finns några enkla riktmärken. Leta efter cru Beaujolais från producenter med jordnära prisbild, det är fortfarande en av vinvärldens bästa affärer. Prova frappato från Vittoria när sommaren kommer. Ge tysk spätburgunder en chans, det svala klimatets pinot noir har gjort en kvalitetsresa som få har uppmärksammat i proportion till resultatet. Och våga fråga efter lättare cabernet franc från Loire, gärna med några år på nacken, då den örtiga kanten hunnit landa i något djupare.
Till sist en förutsägelse. Om fem år kommer isbunken bredvid rödvinsflaskan inte att väcka någon som helst uppmärksamhet, lika lite som naturvinsbarernas grumliga glas gör i dag. Det lätta röda är inte en trend som passerar, det är en korrigering av en stil som drevs för långt. Vinet hittar tillbaka till bordet, till vardagen och till törsten, och det är precis där det hör hemma. Ställ in flaskan i kylen en halvtimme, öppna något ljusrött och genomskinligt, och känn efter själv. Det är svårt att gå tillbaka.
Bli först med att kommentera